HQ
1700-tal och 2007. Att spela Assassin's Creed III har varit en tidsresa i dubbel bemärkelse. Utöver den historiska inramningen i själva spelet har tankarna även regelbundet gått till premiäråret för Ubisofts mördarsvit. Peppen var enorm inför det första spelet, minns jag. Konceptet lät ju så briljant: knäpptysta lönnmord, spännande miljöer, historisk inramning och urläcker grafik i en stilren mix. En bit in i Altaïrs resa började dock enformigheten dominera upplevelsen och när eftertexterna rullade var jag långt från frälst.
Andra var mer övertygade än jag. Och Ubisoft kom gradvis att åtgärda enformighetsproblemen i takt med att serien fortgick. Efter tvåan, Brotherhood och Revelations fläskar man nu på med den dyraste spelproduktionen någonsin när - och nu fläskar jag på med citationstecken - "trilogin" ska "avslu*tas". Budgeten är enorm. Tidseran, huvudpersonen och många av spelidéerna är sprillans nya.
Assassin's Creed III börjar... oroväckande segt. Den första timmen får vi spela som en annan karaktär än Connor, och hur benhårt stencool denne råbarkade herre än är är hans gästspel ett både linjärt och andefattigt sådant - snygga smygmord i teatermiljö till trots. Med facit i hand är dock den slöa inledningen inget större minustecken, men det känns märkligt riskfyllt av Ubisoft att sätta igång på detta vis.
Detta är en annons:
Man vill som vanligt berätta flera historier samtidigt. Och även för den riktige huvudpersonen Connor - en urinvånare med traumatisk barndom och hämndbegärskantad ungdom - är partierna uppdelade i olika åldrar. Det är effektfullt och varierat att kastas från patrioternas värld, där teknisk utveckling och hektiskt stadsliv kantar upplevelsen, till ett fridfullt liv bland djur och natur hos Connors stam.
Den första riktigt kittlande upplevelsen uppstår när jag som Connor får utforska The Frontier, det enorma vildmarksområdet som förbinder storstäderna. Här analyserar jag ledtrådar till var djur befinner sig, hoppar stilfullt mellan trädgrenar och lägger ut lockbete till möra harar. Det är en ny typ av smygande som vi inte sett i serien förr, och det känns både logiskt, spelmässigt uppfriskande och unikt. Stämningen i vildmarken är perfekt och att Connor talar urinvånarnas språk gör inte saken sämre.
Assassin's Creed III hör nästan inte hemma i mitt spelrum, tänker jag, efter utforskandet av spelets första storstad Boston. Spelet borde ju visas upp i högstadie- och gymnasieskolor landet över som en interaktiv historielektion. Precis som mina äventyr i Jerusalem, Rom och Konstantinopel är allt grundligt efterforskat och designat, vilket återspeglar sig i allt från 1700-tals-jänkarnas vardagsrutiner, till inblickar i händelser som nått historieböckerna - allt från ett visst teparty till avgörande strider mellan amerikanerna och britterna.
Att kalla Assassin's Creed III för den bästa historielektionen spelmediet överhuvudtaget klämt ur sig är sålunda ingen större överdrift. Nej, här finns inte de spaltmeter med fakta om hela mänsklighetens historia som Civilization-serien bjuder på, men allt är levande, fascinerande och du befinner dig såklart mitt i smeten. Att verkligen få vara på plats, att få ränna omkring bland hustaken i revolutionstidens Boston och New York, ger ändå ett hum om hur livet såg ut då - och sånt sätter sig stadigare i hjärnbarken än torra fakta.
Detta är en annons:
För den som älskar textsjok finns det visserligen såna också, och här bjuder Ubisoft verkligen på en rejäl portion om den specifika eran. Dessa faktarutor är skrivna med en överraskande avslappnad och komisk stil, och här får vi bland annat läsa att "den döende konstformen med propaganda på kopparplåtar" inte är lika poppis 2012.
Utforskandet är alltså härligt och stämningen är god. Jag kan strunta i den röda tråden och bara jaga dagbokssidor på vift, shoppa vapen och riva ned affischer med min efterlysta nuna på. Att strikt följa kampanjens huvuduppdrag är dock ibland en ganska trist upplevelse. När uppdragen inte består av att bara ta sig från punkt A till B, handlar de ofta om frustrerande "trial and error"-historier, där man tvingas göra om samma moment fyra, fem gånger.
Några av de jobbigaste är tjuvlyssningsuppdragen. Här ska Connor hålla sig innanför en rörlig cirkulär zon och lyssna på skumma typer för att få viktig information. En liten knuff från exempelvis en smutsig unge gör att hela uppdraget går åt helvete, och det känns orättvist både när man klarar eller misslyckas med dessa uppdrag. En annan scen med likartad irritation är den när Connor ska springa mellan skydd på ett slagfält där britter och amerikaner drabbar samman. Visuellt och ljudmässigt är det helt fantastiskt, men spelmässigt tyvärr otillfredställande då man (trots ljudledtrådar) aldrig riktigt vet när man ska börja kuta.
Assassin's Creed III skiner dock i själva striderna, som är våldsbaletter med riktigt snygg koreografi. Vi kan återigen ta oss an ett dussin fiender, varav vissa är tungt beväpnade, och i vanlig ordning står de flesta och tittar på medan Connor slåss med en eller två skurkar i taget. Orealistiskt, visst, men det kompenseras av hur följsamt vi kan parera och sedan avväpna eller sopa till en retsam rödrock. Själv har jag mest använt indianyxan, men även svärd, handledsknivar eller vapen som fienderna tappar går att nyttja. Kravet på finess är sällan högt, men striderna är ordentligt njutbara ändå.
Det är ofta sagolikt vackert, också. Även om husen är lägre och folksamlingarna i många fall glesare så tycker jag att känslan av liv är större än någonsin i Assassin's Creed III, och det beror troligen på detaljarbetet i övrigt. Här finns tvättlinor och marknadsstånd. Utedass och vetefält. När Connor når det stora vildmarksområdet får jag en enorm lust att bege mig ut till närmsta IRL-skog och knarka fågelkvitter. Den nya grafikmotorn gör underverk och tack vare årstidsväxlingarna erbjuds ännu större grafisk variation.
Trots all teknisk och designmässig skönhet är märkliga grafikbuggar inte ovanliga och dessa har generöst bjussat på lika delar irritation och ofrivillig komik. Jag har sett grävlingar fastna i marktexturerna, halvdussinet äpplen sväva i navelhöjd, en medelålders kvinna med huckle axla rollen som ett vagnshjul, och vår annars så värdige hjälte Connor ha huvudet djupt, djupt inne i ett hästarsle. Att spel levereras halvfärdiga på detta sätt är tråkigt, särskilt i en så hett efterlängtad titel som denna. Med trasiga Medal of Honor: Warfighter färskt i minnet får man hoppas att detta inte blir en trend.
Småstöriga buggar glömmer man lätt bort i denna fantastiska värld, dock. Om inte annat till havs, där du i mäktiga strider ombord pampiga skepp får chans att greppa rodret. Här skriker du ut order om att hissa segel och avfyra kanonsalvor mot angripande fiendeskepp, och det är en mycket lyckad sidosyssla. Du kan enkelt lägga ett tiotal timmar bara på dessa piratfasoner, särskilt med tanke på de många uppgraderingar du kan göra till ditt skepp.
Desmonds del i Assassin's Creed-spelen har sedan del ett gett mig kraftigt skiftande upplevelser. Jag gillade karaktärens mödor i det första spelets sterila labbmiljö, men var väldigt oengagerad inför tvåans nutidspartier. Den mer drömlika världen i Revelations var stämningsfull, men när hjälten återvänder i detta äventyr - i en större portion än i något tidigare spel - känns spelmomenten återigen ganska menlösa.
Desmond har denna gång hittat till en grottmiljö, där han med sin far och medhjälpare installerat en Animus-maskin. Gänget kämpar mot klockan för att undvika världens undergång, vilket låter betydligt mer spännande än det är - i praktiken ränner du mest omkring i gråblå omgivningar och lyssnar på överspelade, högtravande monologer från en spöklik kvinnogestalt. När Desmond efter den femte långa babbelsekvensen skriker "slu*ta vara så vag och berätta vad vi ska göra" kan jag bara hålla med honom.
Connor är heller inte direkt en karismatisk huvudperson, och när han med bister uppsyn grymtar sig genom ännu en mellansekvens börjar högertummen röra sig mot Skip-knappen. Överlag är kampanjen lite av en besvikelse, och löftena om ett pampigt avslu*t i trilogin känns inte helt uppfyllda, åtminstone inte när det gäller spelets narrativ. Tur då att multiplayerläget levererar - och levererar med råge.
Här finns en uppsjö spellägen och områden att välja bland, alla i princip riktigt underhållande, och Ubisoft har dessutom snickrat ihop ett föredömligt menysystem och sociala funktioner. Med såväl öppnare och snävare partier än tidigare är banorna mer komplexa än i seriens tidigare flerspelarlägen, och du behöver sannerligen öva för att bli den främste multimördaren bland dina vänner.
Hittar du tillräckligt med folk är Domination en bra plats att börja på. Här slåss du i lag, med upp till fyra spelare i varje, och målet är att kontrollera olika delar av kartan. Wolfpack-läget är också ruskigt roligt, och även här får du en betydligt roligare stund om du har många (och gärna skickliga) medspelare. Här kämpar du både mot en tickande klocka och allt svårare vågor av datorstyrda fiender, och kravet på samarbete är lika högt som resultatet kan bli givande.
Assassin's Creed III är ett oerhört ambitiöst projekt, och den för mediet rekordstora budgeten gör sig ständigt synlig. På gott och ont, kanske man bör säga; det känns ibland som att enorma vildmarker, otaliga sidosysslor och historiskt nörderi står i vägen för spelglädjen. Det är en dock magisk värld Ubisoft skapat åt oss, och bestämmer du dig för att kliva in i Animus ännu en gång lär du stanna kvar länge.
HQ
